Tankar om vägen dit....

Torsdagen den 13 oktober åkte vi i workshopgrupp två till Göteborg för en heldag med museibesök. Klockan 7.30 stod jag och väntade på bussen. Jag har inte åkt buss på mer än tio år så det var med skräckblandad förtjusning jag stod där och väntade. Jag var glad att jag inte var ensam utan att mina klasskamrater som är vana bussåkare var med och kunde svara på mina frågor om hur jag betalar, vilken busshållplats vi ska på vänta vi och så vidare. När bussen kom klev jag på, betalade och gick upp för en trappa till andra våningen. Jag har aldrig åkt en tvåvåningsbuss förut, lite spännande var det allt. Vi satte oss längst fram vid den stora framrutan. Wow! Jag såg att de andra satte på sig bälte och kom på att det måste jag också göra och kollade efter bältet jag hade på mitt säte och tog tag i det och satte fast mig. Bussen åkte iväg och det var en lite hissnande känsla att åka i bussen så högt upp och med den stora framrutan så jag såg allting framför oss.

När mina barn åkt på utflykt med förskolan är nästan det mest spännande att de ska få åka buss. Inte teatern eller lekplatsen som de ska åka till, utan det är själva bussresan som de pratar om mest både innan utflykten och efter. Eftersom jag inte åkt buss själv på många år och då åkte mycket och därför inte tyckte att det var något märkvärdigt har jag funderat kring deras förtjusning över att åka buss. Det är lätt att tänka att det är målet som är det viktiga, bussen är ju bara ett sätt att ta sig dit. Men för barnen är vägen dit i bussen minst lika viktig. När jag nu skulle åka buss efter att inte gjort det på länge upplevde jag också den där spännande känsla av att göra något som jag inte gör så ofta. Hur spännande det är, men också lite läskigt. Det var skönt att ha mina vänner med som stöd.

I skolan diskuterar vi barns lärande. Min tanke om barns lärande är att det är ungefär som med den där bussutflykten. Vägen till lärandet är minst lika viktig som målet. I min yrkesroll som förskollärare är det viktigt att jag kommer ihåg detta. Jag vill inte fokusera på målet och slutresultatet för då missar jag allt lärande som sker och kan ske på väg dit. När jag planerar måste jag planera även för vägen till målet. Dessutom måste jag tänka på att precis som jag tyckte att det var skönt med vänner som stöd under bussresan, behöver barnen pedagogens stöd under processens gång. Pedagogen behöver vara trygg, nyfiken, öppen, intresserad och ge näring till barnens undersökande.