Torsdagen den trettonde oktober besökte vi
utställningen Tillsammans på världskulturmuseet. Det är en utställning gjord för barn och hela familjer.
Barnen kan undersöka, utforska och interagera med själva utställningen.
Här är ingången till utställningen med bilder på
olika slags familjer. Jag tänker att det är ett sätt att få alla att känna sig
inbjudna.
När jag kom in ombads jag att ta av mig mina skor
och ställa dem i en stor skohylla.
När jag sedan steg in i utställningen möttes jag av
detta:
En gigantisk skohylla med massor av olika sorters
skor. Dessutom står en stor nävertoffel på golvet som barnen kan krypa in i.
Barnen kan känna efter hur det skulle kännas att vara så liten att det fick
plats i en sko.
Vi fick tre val. Att gå rakt fram genom öppningen,
åt vänster eller åt höger. Tre val kopplar jag till det magiska talet tre i sagor.
Det är också spännande att välja vilket håll jag ska gå åt för vad kommer jag
hitta där. Jag upplevde entrén till utställningen spännande. Det fanns många
färger, former, strukturer och spänningsmoment.
Inne i utställningen fanns det ett ställe där barnen
kan krypa, klättra och gå uppåt och nedåt. För att uppleva, känna och utforska
med hela kroppen. Det fanns olika små mysiga sängar inbyggda i väggen. Barnen
kan klättra upp där och gömma sig en stund. Det var olika hårda madrasser i
varje säng. Barnen kan lägga sig och känna skillnaden och jämföra. Det var
olika material att känna på överallt för att känna texturer och jämföra. Det
hängde föremål och glasprismor i taket.
Det fanns mycket att se och förundras över, att
uppleva och utforska. Det kändes som att varje föremål hade en speciell tanke
med att den fanns där och just på den platsen. Det mesta som vi ska arbeta med
i läroplanen fanns där.
Matematik – jämföra, riktningar, lägen och så
vidare.
Språk – det fanns saker överallt att samtala om. Det
är också bra ifall det finns en närvarande vuxen som kan benämna vad det är
barnet ser på eller vad barnet gör.
Värdegrunden – de som har planerat utställningen har
försökt få alla att känna sig inkluderande. Det fanns en stor tv-skärm där
några människor dansade och där barnen också kunde dansa. På skärmen var det
ett barn, en vuxen, en äldre och en rullstolsburen person. Det var lätt att ta
sig fram överallt. Det var några få ställen jag upplevde att det skull vara
svårt att ta sig till om man var rullstolsburen.
Estetik – det fanns möjlighet att dansa, måla,
uppleva olika material och så vidare.
Använda kroppen – det fanns möjlighet att krypa, gå,
klättra, dansa och så vidare
Linda Linder (2016, ss.22-24)
beskriver miljön som den tredje pedagogen. När jag går runt på utställningen
förstår jag vad hon menar. Allting är utformat utifrån barnen och utifrån barns
lärande. Miljön inspirerar till undersökande och lärande. Det är en kreativ och
tillåtande miljö där barnen får lov att prova och undersöka. Det jag kommer att
ta med mig från det här museibesöket är att miljön är viktig för barns lärande
och utveckling. När jag kommer inreda pedagogiska miljöer vill jag tänka på
detta. Det är lätt att utforma miljön utifrån den vuxna synen på hur det ska
vara och utifrån oss pedagoger. Vi tycker att det är skönt att ha en soffa att sitta
och läsa i med barnen, men Linda Linder (2016,ss.24-26)
funderar kring soffans vara eller icke vara på förskolan utifrån barnens behov.
I hennes arbetslag stod valet mellan en soffa gjord för vuxna eller en ateljé
gjord för barn. Är soffan viktig för barnen och deras lärande eller skulle det
finns någon annan lösning som bättre passar barnen. Jag gillar hennes
resonemang och tänker att det kan appliceras på alla möbler och föremål på
förskolan. Som förskollärare måste jag fundera kring hur jag väljer att använda
ytan på förskolan och vad jag tänker att förskolans uppdrag är.
Linder, Linda (2016). Rummet som den tredje pedagogen. I Linder, Linda
(red.) Pedagogisk miljö i tanke och handling. Stockholm:
Lärarförlaget, ss.19-36
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar